(( Det här är en berättelse om Liv och Cornelia, hur allt först var perfekt och sedan hur det rasade samman, och tillsist en som gjorde ett desperat försök att återupprätta det))
***
Hon hette Liv. Men det hjälpte inte. Liv var ett fult namn. Även om namnet var vad alla människor älskade och förbannade. Hon var inte den människor älskade och förbannade. Hon var Liv, med stort "L". Tråkiga Liv. Inte Coola Liv, det lät inte bra, inte Söta Liv, det lät inte heller bra. Inte heller låg orden: "Tjenare Liv" eller "Häng på Liv" bra i munnen heller. Men tråkiga Liv passade perfekt, lika perfekt som grädde och jordgubbar, som pussar och kramar, som...tråkiga Liv. Det var först när Cornelia kom till klassen, en fredags morgon, so m livet kändes...livligt. Cornelia var knäpp och konstig, men kul. Och det räckte. Sedan var hon en fantastisk talare också. Hade hon sagt att nylonstrumpor på huvudet var modernt, hade alla haft det nästa dag. Liv fann en vän i Cornelia. Cornelia hade alltid vita, nystrukna blusar och kjol. Hon var lika sminklös som byxlös.
***
(( Så vad tycker Ni?)) Lämna en kommentar och bevaka för att se hur allt fortskrider. Tack!))